Min ungdoms landslag

På lördag går första Play off-matchen mot Danmark av stapeln. På tisdag den andra. På onsdag vaknar Sverige upp till hopp eller förtvivlan. Sannolikt rätt bakis hur som. Tippastryktipset.nu minns sorger, bedrövelser och en och annan höjdpunkt.

Värmen sommaren 1994 kunde ingen ta miste på. Hela Sverige levde i ett tillstånd som var overkligt. Allt gick att omfamna och kärleken kändes obegränsad. Tiden var ingen begränsning. Den stod still. Match efter match följde jag på tv:n. Sveriges väg mot vår största framgång någonsin. Visst tog vi OS-guld i London 1948,  brons i Brasilien 1950 och gick till final i hemma VM 1958, men det var en annan tid då svensk fotboll stod sig stark. När spelare som Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart Skoglund, Gunnar Gren, Kurre Hamrin med flera dominerade i Italien och kanske var det också en tid då konkurrensen inte var lika mördande på landslagsnivå.

Guldmedaljörerna i OS-finalen i London 1948 (2-3-5):

Torsten Lindberg (IFK Norrköping) – Knut Nordahl (IFK Norrköping), Erik Nilsson (Malmö FF) – Bian Rosengren (IFK Norrköping), Bertil Nordahl (Degerfors IF), Mona Lisa Andersson (AIK) – Kjell Rosén (Malmö FF), Gunnar Gren (IFK Göteborg), Gunnar Nordahl (IFK Norrköping), Garvis Carlsson (AIK), Nils Liedholm (IFK Norrköping).

Laget mot världsmästarna Italien i Brasilien-VM 1950 (2-3-5):

Kalle Svensson (Helsingborg) – Lennart Samuelsson (IF Elfsborg), Erik Nilsson (Malmö FF) – Mona Lisa Andersson (AIK), Knut Nordahl (IFK Norrköping), Ingvar Gärd (AIK) – Vittjärv Sundkvist (IFK Norrköping), Calle Palmér (Malmö FF), Hasse Jeppson (Djurgårdens IF), Nacka Skoglund (AIK), Stellan Nilsson (Malmö FF)

Final i hemma-VM 1958 (2-3-5):

Kalle Svensson (Helsingborgs IF) – Orvar Bergmark (Örebro SK), Sven Axbom (IFK Norrköping) – Reino Börjesson (Norrby IF), Julle Gustavsson (Atalanta), Sigge Parling (Djurgårdens IF) – Kurre Hamrin (Padova), Gunnar Gren (Örgryte IS), Agne Simonson (Örgryte IS), Nils Liedholm (Milan), Nacka Skoglund (Inter).

Då var det nästan större 1974 när Sverige knep en femteplats och vi fick en berömd straffsumpare i Staffan Tapper. Overkligt, eftersom fotbollsvärlden blivit så stor och Sverige relativt sätt därmed så mycket mindre. Och så oerhört nära att vi aldrig nådde till slutspelet. En 2-1 seger i ett snöigt Gelsenkirchen i omspelsmatchen mot Österrike i november 1973.

Laget mot Österrike VM-kval 1973 (4-3-3):

Ronnie Hellström (Hammarby) – Jan Olsson (Åtvidabergs FF), Kent Karlsson Åtvidabergs FF), Björn Nordqvist (PSV Eindhoven), Björn Andersson (Östers IF) – Ove Grahn (Grasshoppers), Bo Larsson (Malmö FF), Conny Torstensson (Åtvidabergs IF) – Ove Kindvall (IFK Norrköping), Roland Sandberg (Kaiserslautern), Ralf Edström (PSV Eindhoven).

Det ar hjältar och historia när jag började bli besatt av fotboll. Minns en intervju med en skadad Bo Larsson i samband med någon av matcherna för Malmö FF i Europacupen 1979 som slutade med final i München. Bosse Larsson – spelaren varje tränare ville ha minst tio av. Eventuellt elva. Det fick mig att börja läsa om Gelsenkirchen, om Malmö FF och Åtvidaberg på 70-talet om landslaget som varit så nära storhet 1974.

Sedan tog jag mig tillbaka till de riktigt stora. Liedholm, Nacka, Nordahl, Gren, Hamrin med flera. Stig ”Vittjärv” Sundkvist var ju för övrigt kommen från mina hemtrakter, då Vittjärv låg i Bodens kommun. Fotbollen fastnade och förtrollade. Till och med min pappa, vars fotbollsintresse var rätt svalt, lyste upp till namnen jag pratade om. Särskilt namn som Erik Nilsson, Kjell Rosén och Calle Palmér från MFF. Från några ungdomsår då farfar jobbade som lokförare i Malmö och pappa hängde på Malmö stadion. Pappa älskade Malmö, men snart flyttade de tillbaka uppåt igen, då varken farmor eller farfar trivdes lika bra. Jag och pappa följde MFF:s väg i Europacupen, men därefter lämnade jag honom kvar på plattformen. Hans intresse hade inte en chans mot min stegrande besatthet av fotboll och då särskilt engelska ligan.

Numera har jag rätt svårt för VM- och EM-kval då det innebär långa avbrott från ligafotbollen och ofta synnerligen trista matcher. Men på 80-talet älskade jag dessa onsdagskvällar när lag som Nordirland, Portugal, Västtyskland och Skottland visade sig för svåra mot Lars ”Laban” Arnesons landslag. En tid av sorg och bedrövelse. Och värst var det när vi missade VM 1986, trots ett väldigt starkt lag med den geniale Torbjörn Nilsson i spetsen. Återkommen efter ett landslagsuppehåll.

Laget mot Tjeckoslovakien VM-kval, 1-2 i Prag 1985 (4-4-2):

Thomas Ravelli (IFK Göteborg) – Ingemar Erlandsson (Malmö FF), Glenn Hysén (IFK Göteborg), Dala Dahlkvist (AIK), Stig Fredriksson (IFK Göteborg) – Andreas Ravelli (Östers IF), Glenn Strömberg (Atalanta), Robert Prytz (Glasgow Rangers), Janne Svensson (Eintracht Frankfurt) – Torbjörn Nilsson (IFK Göteborg), Dan Corneliusson (Como).

Johnny Ekströms magiska mål mot Polen i VM-kvalet 1989 väckte en dröm till liv. Sverige i VM! För första gången sedan mitt intresse tog fart. VM:et blev ett fiasko.

Laget mot Polen i oktober 1989 (4-4-2):

Thomas Ravelli (IFK Göteborg) – Roland Nilsson (Sheffield W), Glenn Hysén (Liverpool), Peter Larsson (Ajax), Roger Ljung (Malmö FF) – Leif Engqvist (Malmö FF), Jonas Thern (Benfica), Klas Ingesson (IFK Göteborg), Joakim Nilsson (Malmö FF) – Johnny Ekström (Cannes), Mats Magnusson (Benfica).

Sveriges prestation att gå till semifinal i hemma-EM kändes overklig, men ändå inte orimlig. Endast åtta lag och Sverige behövde ju inte kvala. Krävdes inte så mycket.

Så var det den där sommaren 1994. När allt stannade. När man levde i en bubbla av värme, kärlek och fotboll. När lilla Sverige gjorde det omöjliga – tog sig till brons i VM. Trots mördande konkurrens. Det kunde inte bli bättre än så. Och det blev det inte heller. Landslagsfotbollen har inte varit sig lik för min del sedan dess. Visst hade vi fina år på 2000-talet, men ändå, det var inte 1994.

Laget mot Ryssland i VM 1994 (4-4-2):

Thomas Ravelli (IFK Göteborg) – Roland Nilsson (Sheffield W), Patrik Andersson (Borussia Mönchengladbach), Joakim Björklund (IFK Göteborg), Roger Ljung (Galatasaray) – Tomas Brolin (Parma), Jonas Thern (Napoli), Stefan Schwarz (Benfica), Klas Ingesson (PSV Eindhoven) – Martin Dahlin (Borussia Mönchengladbach), Kennet Andersson (Lille).

Nu är det åter dags. Ett avgörande. Mot ärkerivalen Danmark. Nya sorger, bedrövelser eller lyckorus. Dock kommer det aldrig att kännas lika underbart som 1994. Aldrig någonsin.

Du måste vara inloggad för att lämna en kommentar Login