Stryktipsmatcher vi minns: Everton vs Man U, 1995

I stryktipsmatch 3 drabbar två klassiker samman i en mycket intressant fight, men Tippastryktipset.nu minns en Tipsextra-drabbning från 1995.

Säsongen 1994/95 blev Blackburn Rovers den senaste (sista?) klubben som överraskande tog hem ett ligamästerskap. Med anfallsduon Alan Shearer och Chris Sutton i ledningen och ett riktigt starkt mittfält med lirare som Tim Sherwood och backar som Graeme Le Saux och Colin Hendry, för att inte tala om målvakten Tim Flowers tog de Premier League med storm och fick välförtjänt lyfta pokalen. De skulle också bli en kil in i en period då Manchester United dominerade ligan fullständigt. Back to back segrar 1992/93 (den första ligatiteln sedan 1966/67) och 1993/94 slutade med en andra plats 1994/95. Men kommande säsonger (1995/96 samt 1996/97) svepte United hem ligan och efter nästa kil med Arsenals seger 1997/98, skulle Sir Alex Fergusons mannar ta tre ligatitlar på raken. Ja, och så har det fortsatt fram till idag. Längsta Premier League-pokaltorkan för United var under tre säsonger 2003/04 fram till 2005/06, då Arsenal tog ytterligare en titel följt av Chelseas två första titlar sedan 50-talet. Men det tog Ferguson och pojkarna igen genom att därefter ta tre pokaler på raken. Denna säsong kan dock detta försmädliga ”bottenrekord” på tre säsonger utan en Premier League-titel tangeras, men säsongen är lång och mycket kan hända, som man säger. Med andra ord är det bara att ödmjukt böja sig (oavsett vart hjärtat befinner sig) för Sir Alex Fergusons Manchester United under Premier League-eran. Sannolikt lär vi aldrig få vara med om något så framgångsrikt igen.

Dippen 1995

Men just 1994/95 blev en liten dipp. Inte bara att ligatiteln togs av grannar i norr i form av Blackburn, även FA-cuptiteln togs rakt framför näsan i finalen i maj av andra grannar i nordväst – Everton FC. Då en riktig skräll, eftersom Everton knappast var ett av de bättre lagen i Premier League på den tiden. Säsongen före hade laget dessutom varit inblandad i en nedflyttningsstrid som avgjordes i säsongens allra sista match.

Kanske fanns där föraningar om vad som skulle komma i FA-cupfinalen redan i februari 1995. Under Tipsextras sista säsong möttes nämligen Everton och Manchester United på Goodison Park. Matchen kommenterades av Pelle Nystöm som är en av Tipsextras demonkommentatorer genom åren (1969-95) med hela 32 matcher, vilket placerar honom på delad fyra tillsammans med Fredrik Belfrage. Det här skulle bli hans näst sista, då han även fick äran att kommentera den sista Tipsextra-matchen någonsin den 18 mars 1995 mellan Blackburn och Chelsea.

På Goodison Park i februari mönstrade United en stark uppställning, men extra fokus riktades mot mittfältskampen. Hårdingarna Roy Keane och Paul Ince skulle få den otacksamma uppgiften att möta Evertons ”Dogs of War”. Mittfältstrion Barry Horne, John Ebbrell samt Joe Parkinson var managern Joe Royles svar på The Toffees harvande i de lägre regionerna. Laget försökte helt enkelt spela en fotboll de inte hade förmågor att hantera. Istället lanserade han en tokbrutal mittfältsfotboll som skrämde slag på de flesta. Trion ovan var perfekta för ändamålet. Det fanns egentligen bara en lirare i Everton denna afton och det var Anders Limpar i hans första och enda Tipsextra-match för Everton. Medan United hade unge Ryan Giggs. Två kantspelare med förmågor utöver det vanliga. Men fighten skulle stå på mitten mellan fotbollsmän som var stolta över att vara just fotbollsmän. Därutöver fanns även allroundkunnige Brian McClair och Mark Hughes i Man U, vilka båda kunde konsten att vara brutala och geniala på en och samma gång. I Evertons fanns dock den kanske brutalaste av dem alla – Duncan Ferguson – relativt nyligen återbördad till truppen efter en fängelsevistelse. Big Dunc älskade de stora matcherna, särskilt hemma på Goodison där publiken pumpade upp hans adrenalin till ohälsosamma nivåer. Manchester United och Liverpool hade fått smaka på detta tidigare.

Big Dunc avgör

Mot sig hade han två andra rätt så ruffa typer i Steve Bruce och Gary Pallister, inga ljuva liljor direkt… Evertons mittbackar bestod också av klassiskt benhårda mittbackar i David Unsworth och Dave Watson. Man kan väl mer konkret konstatera att Evertons gameplan handlade om att vinna boll och sedan hoppas på att vänsterbacken Andy Hinchcliffes magiska vänsterfot skulle finna Big Duncs huvud, alternativt att Limpar skulle göra något genialt och därefter finna Big Duncs huvud. Rätt tydlig plan, vilken United nog var väl medveten om, men hade Duncan Ferguson en sådan där dag som bara han kunde ha (dock allt för sällan), hjälpte inte alltid vetskap.

United hade å andra sidan ett komplett lag samt en snabb forward vid namn Andy Cole som var vass som ett rakblad framför mål. Evertons ställde upp med unge Stuart Barlow, vars Everton-karriär blev rätt kort. Han fick smeknamnet ”Jigsaw”, eftersom han föll ihop i bitar i straffområdet… I ungdoms- och reservlaget hade han öst in mål, men det slog tilt i A-laget.

Det skulle också bli Everton och Duncan Fergusons afton. Holmgången avslutades i den 58:e matchminuten med en hörna från Andy Hinchcliffe, där Duncan Ferguson reser sig – till synes – flera meter över Manchester United-försvararna och nickar in 1-0. På lördag är det helt andra premisser som gäller. Två spelande och betydligt jämnare lag möts, men förhoppningsvis kan Goodison medverka till nerv och kamp av gammalt gott slag.

25 februari 1995, Everton vs Manchester United 1-0

Mål: Duncan Ferguson

Everton: Neville Southall, Earl Barrett, Andy Hinchcliffe, John Ebbrell (Vinny Samways), Dave Watson, David Unsworth, Barry Horne, Joe Parkinson, Duncan Ferguson, Stuart Barlow, Anders Limpar

Manchester United: Peter Schmeichel, Denis Irwin, Lee Sharpe, Steve Bruce, Roy Keane, Gary Pallister, Andy Cole, Paul Ince, Brian McClair (Andrej Kanchelskis), Mark Hughes, Ryan Giggs.

Kommentator: Pelle Nyström

Du måste vara inloggad för att lämna en kommentar Login